Milo blir säkrare och säkrare på att gå och stå och sätta sig när han håller i sig. Han går runt bord som en raket och han kryper som en raket. Man får passa sig när altandörren är öppen för då är han där på ett huj om man inte passar sig. Han börjar bli stor min lillkille, fast han fortfarande är en bebis. Tänk att man kan känna såhär för en så liten! Även fast han skriker och gråter ibland och man är förbannad så finns den där kärleken där, puss min Milo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar